Tre museer och en konsthall: Så hanterar vi klimatkrisen

Klimatkrisen är allvarligare än någonsin, fastslog nyligen FN:s klimatpanel IPCC i en rapport. Rapporten fokuserar på människans relation till naturen, som utgör grunden för både de effekter vi ser i form av klimatförändringar. Samtidigt pekar den på att vi kan anpassa oss efter naturens egna fungerande system.

Även inom museisektorn avhandlas klimatfrågan, både när det gäller museernas interna arbete men också i utställningsverksamheten. För många museer är klimatfrågan ett viktigt ämne som påverkar olika aspekter av museiarbetet.

Omvärld och insikt har talat med fyra kulturarvsinstitutioner som på olika sätt har närmat sig frågan om hållbarhet – social, ekonomisk och ekologisk – för att få reda på hur de ser på sitt ansvar samt om och hur arbetet med dessa utställningar har påverkat museets eget miljöarbete.

 

“Vi vill visa alternativa sätt förhålla sig till jorden och naturen”

Vem: Tina Landgren, utställningsproducent
Var: Etnografiska museet
Vad: Utställningen Human nature, som visas från 26 september 2020 till 6 november 2022
Ämne: Utställningen handlar om att synliggöra hur människan och naturen hänger ihop, och att uppmuntra till förändring av konsumtionsvanor

Berätta om utställningen!
– Vi vill visa alternativa sätt förhålla sig till jorden och naturen. Många urfolk har en mer välbevarad kunskap om naturen och det har varit väldigt inspirerande. Men mycket av det som vi berättar om i utställningen har ju ett historisk perspektiv. Just nu är vi i Antropocen, och naturen särskiljs då från oss. Vi står som ovanför den. Men i många kulturer har man inte tänkt på det på det sättet. Denna kunskap är viktig och vi håller delvis på att förlora det.

Har formandet av utställningen påverkat Etnografiskas klimatarbete i stort?
– Utställningen har bidragit till en större medvetenhet kring klimatfrågan och ett större engagemang kring miljöarbete. Nu har vi ett team som jobbar med som jobbar med hållbarhetsfrågor. Vi ställer större krav på våra leverantörer och vill gärna att material ska återbrukas, men det tar tid att ställa om. Kanske behöver vi mer resurser för att kunna välja mer hållbara material och arbetssätt, men ibland kan det ju faktiskt vara tvärtom, att det blir billigare.

Känner du att museer, konsthallar, institutioner etc. har ett extra ansvar att ha klimatsatsningar jämfört med andra verksamheter?
– På samma sätt som att vi är opinionsledare, folkbildande, samt jobbar med kunskapsförmedling, så är svaret ja, att vi har ett ansvar. Men samtidigt är det så många branscher som inte ens tänker på att ställa om som skulle behöva det, vilket gör det svårt för oss i kultursektorn om vi försöker införa åtgärder. Men kanske vi statliga myndigheter behöver göra just det även om få andra gör det.

 

 

”Det är inte museets roll att komma med en pekpinnnar”

Vem: Alexandra Ellis, curator
Var: Västerbottens Museum
Vad: Utställningen Människans natur, som visades mellan 22 februari och 30 augusti 2020.
Ämne: Utställningen handlade om människans benägenhet att främst se naturen som en resurs samt om hur koloniala strukturer yttrar sig i synen på Norrland.

Vad var syftet med utställningen?
– Det blir så tydligt att det är här uppe i norr som de flesta naturresurserna utvinns. Vi har både skogen, vattenkraft, vindkraft och gruvdrift. Det blir också väldigt påtagligt för människor att det pågår här, alla typer av industrier är välrepresenterade här. Jag ville lyfta frågan, men tycker inte att det är museets roll att komma med en pekpinnnar, snarare att vara ett forum där frågeställningar kan lyftas och där man pekar på olika saker. Jag ville också komma bort från individberättelsen, jag ville lyfta det till en högre nivå. Det var min förhoppning att om det inte handlar om den enskilda individen så skulle det vara lättare för dig och mig, som kanske bor i en stad eller långt ifrån, att ändå förstå det storskaliga och rikta blicken tillbaka på sig själv. Att vi är beroende av att det här sker, för att vi ska kunna upprätthålla den livsstil vi har. Jag ville att det skulle få vara komplext, precis som det är på riktigt. Ska vi ställa om till grön energi så måste det ske på något sätt. Men också att man går tillbaka till sig själv, ”jaha, vill jag ha det här? Vill jag ha mitt levnadssätt kvar?

Påverkade arbetet med satsningen några andra arbetsområden på museet?
– Egentligen inte. Jag tycker att vi egentligen har pratat om det här ett tag. Vårt museum har en tydlig inriktning på social hållbarhet, vi har visat utställningar om det, den typen av arbete har pågått en ganska lång tid. Miljön är en del av det, men ett annat uttryck.

Har ni ett aktivt miljöarbete inom museiorganisationen?
– Det finns en uppmuntran från ledningsgrupp och styrelse att göra sådant. Under det kommande året ser vi över hur vi använder det fysiska utställningsmaterialet, hur man återbrukar det på bästa sätt. Det är ganska mycket slit och släng i utställningsvärlden, för att det går snabbare att göra nytt än att återanvända materialet. Vi kanske måste ändra vårt sätt att arbeta, kanske måste vi ha längre utställningsperioder. Det håller vi på att titta på nu. Vi har talat om det i några år, men nu är hela museet med. Jag märker en förändring som sker, alla är mer medvetna, alla vill göra sitt bästa för att hjälpa till.

Lärde du dig något av att arbeta med utställningen?
– Ja, absolut. Jag fick läsa på mycket för att kunna ha visningar och svara på frågor. Jag tror att jag framför allt lärde mig mycket kring den samiska frågan, hur det samiska folket har fortsatt exploaterats. Och så hela bärindustrin, som jag hade jättedålig koll på. Men också vad som pågår för olika forskning, när man expanderar gruvor så gör man det kanske på områden som är av värde för biologiska mångfalden. Då håller man på att experimentera… det är forskning som bedrivs för gruvornas räkning, men SLU följer forskningen hur kan man återskapa den biologiska mångfalden på en annan plats. Så man flyttar död ved och döda träd. Om man lyckas med det så är det ingenting som är heligt längre, så länge man har pengar kan man göra i princip vad som helst med miljön, då finns det inga naturskyddslagar som gäller.

Är det svårare för er, med ert geografiska läge och de här faktorerna som du är inne på – att ni har så mycket industri som är kopplad till naturen – att berätta om klimatkrisen än i till exempel ett stockholmsmuseum?
– Nej, det tror jag inte. Det är snarare en fördel. Här finns det så många tecken på vad som pågår, för vi har de här industrierna så nära, vi lever nära det samiska samhället, vi träffar människor som jobbar med naturen, det är en ganska allmängiltig fråga, en diskussion som pågår hela tiden. Det kanske det gör i Stockholm också, men jag tror det är på ett annat sätt.

Det är inte museets roll att peka finger, sade du. Vilket är museets ansvar när det gäller klimatfrågan?
– Jag tycker att museerna har ett ansvar att berätta om det som sker i samhället, vad det än är egentligen, och då är miljöfrågan en stor del av det. Så vi har ett ansvar, definitivt. Sedan är det upp till varje museum att förvalta det och dra sitt strå till stacken.

Hur kan man undvika att peka finger?
– Det är himla svårt. Det gäller att få besökaren att inte bara skjuta ansvaret ifrån sig, ”titta vad de gör”. Det är en oerhört subtil gräns mellan att se sin egen del, som konsument eller vilka val man gör i livet generellt och att peka finger och bara göra människor arga och sluta sig. Om man känner sig anklagad kommer man ingenstans. Utställningen behöver inte slå in dörrarna, man kan lämna dem på glänt, lämna spår man kan tänka i. Förhoppningsvis gläntar besökaren själv på dörren av nyfikenhet. Om en utställning inte kommer med rena påståenden utan väcker frågor så är det enklare att lyckas.

 

 

”Det finns ett sug efter att konsten ska skildra och gestalta komplexiteten i dessa frågor”

Vem: Karin Englund, projektledare, och Daniel Urey, processledare
Var: Färgfabriken, Stockholm
Vad: Utställningen Symbiosis, som visades från 28 augusti till 28 november 2021
Ämne: Genom begreppet symbios se hur konstnärer, arkitekter och forskare kan arbeta med klimatutmaningar

Berätta om utställningen!
Karin: – Det började med att vi frågade oss hur vi som människor ska kunna orientera oss i en tillvaro där nya perspektiv, erfarenheter, upplevelser och regelverk ständigt flödar in i våra tankesystem och infrastruktur. Ur detta behov närmade vi oss frågan, vad händer om vi applicerar en symbiotisk tankemodell som väver ihop oss allt mera med varandra och med de vitala ekosystemen som vi är en del av. Själva utställningen innehöll både konstnärliga gestaltningar och mer resonerande delar.
Daniel: – Eftersom symbiosis finns och är överallt så var vi tvungna att avgränsa, notera dock det motsägelsefulla med att avgränsa ett begrepp som symbiosis. Med detta i vårt medvetande tog vi sats för att utveckla några teman som per definition läcker frågeställningar till varandra. Dessa kom att bli Hinterland, Re:Designing Ecology, Planetary Enterprise och Becoming Human. Kring Hinterland närmade vi oss exploateringar av landskap i jakt på mineraler och energikällor som kol, sol vind och vatten, för att därefter väva ihop detta med hur vi format och reparerat, Re:Designing, landskap utifrån våra mänskliga behov. Men det är här som det ekonomiska systemet kommer in, för vad händer när självaste planeten är och förblir en handelsvara samtidigt som vi saknar medvetenhet kring att det finns bara en planet. Och mitt bland dessa frågor så kunde vi inte låta bli att undersöka hur vi formar oss som människor i en global och lokal kontext som förändras allt snabbare. Vad blir du för människa när du inser att ditt samhälle inte kan göra sig av med sitt beroende av fossila bränslen samtidigt som det är just dem som tär på planeten. Hur hanterar vi dessa motsägelsefulla känslor och hur kan konsten i dialog med forskningen närma sig dessa frågeställningar?

Påverkade arbetet med Symbiosis några andra arbetsområden? Eller behandlades den som en tillfällig, separat del från huvudverksamheten?
Karin: – Symbiosis utvecklades under en längre tid i dialog med bland annat forskare och konstnärer, och bygger på många samarbeten och samskapande. Det är ofta så vi jobbar. Projektet Symbiosis växte faktiskt delvis fram som ett sätt för oss att efter drygt 25 års verksamhet fördjupa och bygga vidare på metoder och lärdomar vi upparbetat under åren. När det gäller klimatfrågorna jobbar vi med dem även i fler projekt, och vi ser att det har skett en förändring de senaste åren när det gäller hur frågorna kan angripas och gestaltas, att klimatperspektivet lyfts fram som grundläggande för många olika frågor och inte måste behandlas separat. Till exempel en ökad förståelse för att ett verk som handlar om vatten egentligen också handlar om klimatkrisen, utan att det måste uttalas.
Daniel: – Vi känner att temat konst/kultur/klimat har haft en stark utveckling sedan 2018, och att det finns ett sug efter att konsten ska skildra och gestalta komplexiteten i dessa frågor. Mångfacetterade och interdisciplinära perspektiv får ta större utrymme.

Har ni några tips till de museer som vill jobba med klimatfrågan i utställningar eller programverksamhet?
Daniel: – Ett tips är att ta kontakt med konsthallar och andra som jobbar med samtida konst! Museer och konsthallar kan komplettera varandra när det gäller arbetsmetoder, tempo och expertkunskaper och vi har olika sätt att nå ut och kommunicera. Att utgå ifrån historiska objekt som finns i museers samlingar och utifrån dem bygga större berättelser om människans relation till naturen och påverkan på klimatet, och sätta det i en samtida kontext, är en spännande metod.

 

 

Johan Deurell, Röhsska Museet i Göteborg. Foto: Carl Ander (CC BY)

”Det är svårt att göra miljösmarta val efter att en utställning monteras ned”

Vem: Johan Deurell, curator
Var: Röhsska Museet, Göteborg
Vad: Utställningen Ocean plastics, som visades mellan 15 juni 2019 och 5 januari 2020.
Ämne: Utställningen presenterade ett urval av designprojekt som förhåller sig till plastproblemen genom att ifrågasätta vårt förhållande till havet, presentera strategier för att städa upp haven, återvinna befintliga plaster och utforska potentialen med bioplaster.

Vad var syftet med utställningen?
– Röhsska museets ambition är att sätta designen i dialog med aktuella samhällsfrågor och visa på designens relevans. Här utgick utställningsidén från att designfältet, som har varit en bidragande faktor till klimatkrisen, också är en del av lösningen. Det var vår utgångspunkt. Som ett designmuseum vill vi visa designens drivkraft eller ingång i problemet, snarare än att ge konsumentrådgivning eller förklara problemet. Problemet med plastnedskräpning är redan känt.

Tänkte ni till lite extra i det här fallet, med tanke på utställningens karaktär?
– Både och. Vi hade ett samarbete med Kvadrat, som gör textilier, som var en stor del av den här gestaltningen. De textilier vi använde kom från använda plastfiber. Men sedan handlar ju det om vad som händer efter. Det stora kornblå draperiet som syddes upp för ett av gallerierna, skulle kunna återanvändas, men färgen har gjort det svårt. Andra element från utställningsgestaltningen har återanvänts i andra sammanhang, som tygbitar, sittmöbler och podier. Många tänker nog mest på material när de tänker hållbarhet, men den estetiska hållbarheten är också viktig – vilket gardinödet visar på.

Ser ni det här som en tillfällig insats eller som en del i ett större arbete?
– Det var en tillfällig insats. Samtidigt blir det som en väckarklocka för övriga verksamheten. Efter den här utställningen har framförallt våra tekniker varit drivande i att få igång samtal om mer klimatsmart utställningsproduktion. Då främst sett till material som vi använder i utställningarna, men också vad som händer med podier efteråt och vad man har för plan för det. För ett kommunalt museum, som är en del av en förvaltning med diverse regler för jäv, upptäcker man dock hur svårt det är att göra miljösmarta val efter att en utställnings nedmonteras. Det finns mycket regler. Du kan inte bara säga att de på HDK får komma och hämta materialet och använda det…

Vad är det ni behöver för att kunna bli mer klimatsmarta?
– Kompetens och tid är två delar. En annan del kanske skulle vara ruljangsen på utställningar, hur länge utställningar ska stå. Är det hållbart att byta ofta? Hur återanvänds gestaltningen? Går den att förändras? Jag tror att vi redan i början av en ny gestaltning bör ha en tydligare plan med vad som ska hända med materialet efteråt.

Men känner du att ni har ett ansvar att berätta mer om klimatkrisen i det ni visar för er publik?
– Vi har ett ansvar att berätta om design. Traditionellt har vi berättat om design som stilhistoria och kanske pratat om konsumentvaror som identitetsbyggande. Nu håller vi på att göra om vår basutställning och där kommer en stor del handla om innovation, inte bara den modernistiska synen att det blir bättre och bättre, utan även att man försöker se det på ett geopolitiskt sätt också. Så ja, jag tycker att vi har ett ansvar i när vi berättar om en helhetsberättelse om design i våra basutställningar. Det skulle jag säga. Men jag tycker inte att vi har ett ansvar att enbart göra Ocean Plastics-utställningar.

 

Text och intervjuer: Lovisa Hedlund och Fredrik Emdén