Två politiska system möts i Nationalgalleriets samling

Sedan början av 2010-talet har Neue Nationalgalerie, Nya Nationalgalleriet, i Berlin skapat utställningar med särskilda teman utifrån de egna samlingarna. Sedan 2021, då galleriet nyöppnade efter en omfattande utbyggnad, kan Nationalgalleriet ge än mer plats åt dessa tematiska utställningar.

Den nuvarande utställningen heter Zerreißprobe (”Prövning”) och visar konst från 1900-talets senare halva, den tid då Tyskland var ett delat land.

Utställningen har lånat sin titel från performanceverket ”Zerreißprobe” av österrikaren Günter Brus från 1970, där konstnären låter sig bindas med snören och sedan under flera timmar försöker lösgöra sig.

Maike Steinkamp, curator på Neue Nationalgalerie, beskriver verket som ”väldigt svårt att titta på”.

– Det var en fysiskt extrem handling, men Brus ville också belysa det tysta samhället under 60- och 70-talet, där det saknades en dialog om det nationalsocialistiska förflutna och problemen i samhället som uppstått under den tiden. Vi tyckte att detta politiska grepp i hans performance var en bra metafor för vårt mål med utställningen, säger hon om titelvalet.

I fyra årtionden var nationalgalleriets samling uppdelad i två: det fanns ett Nationalgalleri i Västberlin och ett i Östberlin. I början av 1990-talet, efter Tysklands återförening, började samlingarna sammanföras.

– Vi har, som jag ser det, privilegiet att vara det enda museet i Tyskland som har samlat modern konst i två helt olika politiska system, säger Maike Steinkamp.

Medan nationalgalleriet i Östberlin samlade verk främst från DDR hade Nationalgalleriet i Västberlin ett internationellt fokus. Dess grundare Werner Haftmanns stora intresse för amerikansk och västerländsk abstrakt konst kom att prägla samlingen.

– Så vi har två mycket olika traditioner av att samla konst, och dessa representerar också två olika samhällen där konsten skapades. Men vi ville inte visa samlingarna separat, utan lyfta fram dess likheter, säger Maike Steinkamp.

Utställningen har delats in i olika teman, för att belysa att strömningar och konflikter inom konsten, till exempel diskussionen om abstrakt och figurativ konst under 1950-talet. Ett annat tema handlar om existentiella upplevelser, som visar hur konstnärer under 1950-talet i sina verk reagerade på samhällsfrågor som atombomben, Koreakriget och det nationalsocialistiska förflutna.

– Vi ville inte reproducera det ideologiska ramverket genom att säga att öst enbart handlade om socialistisk realism och politisk konst, och att all västlig konst var fri. Konsthistorien är inte så tydlig och enkel som den ofta berättas. Samtidigt vill vi förklara konflikten mellan öst och väst och berätta hur konsten faktiskt användes för politiska syften, säger Maike Steinkamp.

Zerreißprobe är enligt Steinkamp en ”väldigt politisk utställning” i den bemärkelsen att den sätter konsten i ett socialt och politiskt sammanhang.

– Konst behöver alltid en specifik ram för att bli förstådd och konstnärer reagerar alltid på det sociala sammanhanget. Vi ville visa att konsten inte kommer ur det tomma intet, säger hon.

Två länder, samma strömningar

I ett tema, Pop och propaganda, möts Andy Warhol och den östtyska konstnären Willi Sitte.

– Med det vill vi visa att det fanns konstnärer både i öst och väst som använde massmedia och populärkultur, och sättet att använda färg, form och specifika ämnen, för att göra sina verk mer tillgängliga för en bredare publik. De använde det på väldigt olika sätt. Willi Sitte skapade propaganda, i utställningen visas ett sådant verk, men han använder ett modernt språk som kom från massmedia under den tiden, säger Maike Steinkamp.

Samma strömningar påverkade konsten på båda sidorna om muren. Att påvisa att det finns fler likheter än skillnader har varit en grundläggande ambition med utställningen.

– Det finns skillnader, men det finns också likheter som uppstod ur den tidens kontext. Under vissa tider kom det in specifika idéer i konsten som följde samhällets utveckling, säger hon.

Just i fallet Warhol och Sitte fanns det en oro för att konfrontationen mellan öst och väst skulle upplevas som särskilt provocerande hos publiken.

– Men vi blev väldigt förvånade över att responsen inte alls var negativ. Jag tror att det skulle ha varit annorlunda för 10 eller 15 år sedan. Det skulle inte ha varit möjligt, samhället var så mycket mer annorlunda då. Eftersom Sitte var en av de ledande konstnärerna i DDR skulle det ha blivit en diskussion om hur man kan visa honom i samband med den här utställningen. Men i och med vi tydligt berättar att det han faktiskt gjorde, åtminstone i den här målningen, var propagandakonst, och samtidigt visar att han var en bra konstnär blir det uppskattat, säger Maike Steinkamp.

Överlag har utställningen mötts av positiv respons, både från besökare och media.

– För många människor är 1900-talet redan något som hände för länge sedan, den yngre generationen känner inte till de här debatterna, som till exempel den om figuration och abstraktion. Jag tror även att det är till stor hjälp att utställningen har en historisk ram som går att orientera sig efter, säger hon.

Vidga perspektivet

Maike Steinkamp och hennes kollegor har inte varit oroliga för att utställningen ska bli ensidig eller betraktas som aktivistisk, trots att den är full av såväl politisk som aktivistisk konst.

– Vi tar inte ställning och jag tror att konstverken talar för sig själva, säger Maike Steinkamp.

Ytterligare en orsak till att budskapet inte har tippat över åt det aktivistiska hållet är att Maike Steinkamp och hennes kollega Joachim Jäger har arbetat tillsammans med den polska curatorn Marta Smolińska.

– Eftersom vi har en samling som är uppdelad mellan öst och väst och kollegorna i öst i stort fokuserade på DDR-konst ville vi bredda perspektivet genom att även visa verk från andra socialistiska stater, som Polen, Sovjetunionen och Balkan-länderna, säger Steinkamp.

– Som curator kan du inte förneka att du har en specifik kunskap och perspektiv på verket du betraktar. Det var därför vi ville att Marta skulle ingå i vårt team, för att inte bara ha ett västerländskt perspektiv på konsten och dess utveckling. Naturligtvis går det att vidga sitt perspektiv genom att läsa om det, men det är till stor hjälp när du kan arbeta med någon som faktiskt är uppvuxen i det annorlunda sammanhanget. Det var en väldigt god idé att involvera henne.

Trots att utställningen utgår från den egna samlingen har tolv verk lånats in, inte minst för att integrera fler kvinnliga konstnärer.

– Precis som i de flesta samlingarna över hela världen har vi en brist på kvinnliga konstnärer i vår. Vi ville skapa ett en mer diversifierad gestaltning av konstens utveckling. Du kan ändra bilden av konstens utveckling om du breddar perspektivet lite, säger Maike Steinkamp.

Skydda samlingar från politiskt inflytande

Den engelska titeln på utställningen är ”Extreme Tension”, något som också passar som beskrivning den politiska stämningen i Tyskland just nu. Det högerextrema partiet AFD har under hösten haft stora framgångar i delstaterna Thüringen och Sachsen, vilket har splittrat befolkningen.

Det politiska läget har inte påverkat arbetet med utställningen.

– Nej, vi har inte fått påtryckningar av någon politisk organisation eller påverkats av den politiska utvecklingen. Kanske beror det på att vi är ett nationalmuseum. Det är annorlunda för mindre museer i mindre städer, där lokalpolitiken är mycket mer närvarande än i Berlin. Jag vet att kollegor i Thüringen och Sachsen verkligen måste kämpa och ta i beräkning hur de kan skydda museer och sina samlingar från politiskt inflytande. AFD är inne i de regionala parlamenten i vissa delar av landet och naturligtvis kan de vidta specifika åtgärder för att inskränka museernas arbete, säger Maike Steinkamp.

Hon ser oron som finns inom hela den tyska museisektorn. Minskade anslag innebär att många riskerar att få det svårt att utföra sitt uppdrag.

Så vad säger du för att uppmuntra dem?
– Jag tror att ingen har ett svar och jag tror att alla måste bestämma själva. Vad jag hör från mina kollegor så gör de ett bra jobb och de står upp för diskussionen och öppnar sina verksamheter för medborgarna. Och de pratar om vad som faktiskt händer. Jag tror att detta är vad du kan göra som ett offentligt museum, du måste vara öppen för att diskutera dessa saker, även problemen, säger Maike Steinkamp.

Hon berättar att finns flera initiativ i Sachsen som syftar till detta.

– Vi står för ett öppet samhälle. Jag tror att det är vad vi måste göra är att visa att vi inte accepterar den intolerans som vissa människor och vissa partier propagerar för. Men jag tror att det kommer att bli svårt, för precis som överallt annars handlar det om pengar. Och när någon säger ”du inte får några pengar” är det väldigt svårt att agera.