Världsarvet 50 år: ”Andra intressen än bevarande har blivit starkare”

Vad är ett världsarv? En unik kultur- och/eller naturhistorisk miljö som vittnar om människans eller jordens historia. För att skydda de mest värdefulla kultur- och naturmiljöerna mot förfall och förstörelse tillkom Unescos konvention om skydd för världens kultur- och naturarv 1972.

Den 16 november har det gått 50 år sedan den antogs. Listan över världsarv omfattar i dag nästan 1 200 platser och områden fördelade på 167 länder.

Men de är långt ifrån jämnt fördelade.

Majoriteten finns i Europa

Två tredjedelar av alla världsarv är belägna i Europa och ungefär tre fjärdedelar är kulturobjekt. Sedan 1990-talet pågår därför ett strategiskt arbete för att komma till rätta med denna obalans, där bland annat Sverige verkar för att ge utrymme för nomineringar från mindre resursstarka nationer.

– Avsikten är att få ner takten i Europa och på de andra platser där det redan finns många utnämningar för att ge en bättre och mer trovärdig representation av jorden och mänsklighetens gemensamma historia, som är det listan ska representera, säger Elene Negussie, utredare vid Riksantikvarieämbetet och specialist på världsarv.

Av Sveriges 15 världsarv utnämndes 14 mellan 1991 och 2005. År 2012 upptogs Hälsingegårdarna på listan. Den överenskommelse som finns mellan  världsarvskonventionens statsparter och särskilt överrepresenterade länder kring att vara mycket restriktiva med nomineringar av nya objekt inkluderar även en ansats om att det som trots allt nomineras ska höra till underrepresenterade kategorier. Hit hör landsbygdens byggnader, industriminnen, 1900-talets arkitektur och vetenskapshistoriska minnen.

Linnéminnen, som drivs av Länsstyrelsen i Uppsala och för närvarande Sveriges enda bidrag på den så kallade tentativa listan för potentiella framtida nomineringar, är ett exempel på det senare.

Nästa svenska kulturarv: skogsfinska gårdar?

I nordvästra Värmland pågår ett regionalt och lokalt initiativ som man hoppas ska resultera i att Sverige så småningom nominerar ytterligare ett objekt till världsarvslistan. Här rör det sig om landsbygdens byggnader i form av skogsfinska gårdar kopplat till en kvalificerad självhushållningskultur.

Birgitta Elfström är projektledare för satsningen, som drivs i samarbete mellan bland annat Värmlands museum och Torsby kommun. Arbetet sker gemensamt med samarbetsparter i Norge, eftersom den skogsfinska inflyttningen från 1400-talet och framåt inte kände några av dagens nationsgränser. I Sverige rör det sig om totalt fyra gårdar.

– Vi vill berätta om hur det var och är att leva i en skog, av en skog. Utan el och rinnande vatten. Rökstugorna, där det saknades skorsten och röken i stället vädrades ut efter att ha värmt upp bostaden, är speciella. Det är ett exempel på allmogebebyggelse som inte är så vanlig bland världsarven. Det är förhållandevis många slott och andra exempel på hur den rika eliten levde, säger Birgitta Elfström.

Arbetet startade 2018 efter flera förstudier. En lyckosam process att kvalificera som världsarv kan ta omkring 15 år.

– Det är ganska intressant att en så här gammal och bökig konvention, som världsarvskonventionen är, har slagit så som den har. För oss som försöker jobba på ett modernt sätt med kulturarv är den utmanande. Men det är ett starkt varumärke.

Varför är ni måna om att Finnskogen ska bli just ett världsarv?

– För den skogsfinska minoriteten i Värmland tror jag att det kommer att stärka stoltheten över identiteten. Det är ett världsarv som lyfter fram hur man kan leva i ett utsatt och kargt klimat utan egentlig odlingsmark. Dessutom berättar det om kulturmöten och integration under 400 år, över nuvarande nationsgränser.

Arbetet har ansatsen att Finnskogen ska vara i världsarvsklass, oavsett om det blir en nominering eller ej. Det innebär att verksamheten ska vara hållbar, förankrad inom forskning och i undervisning i skolor i regionen, att besöksnäringen ska hålla hög klass och att förvaltning och finansiering är robust och långsiktig.

– Det arbete vi gör är supergediget. Om man  drar nytta av processen är det faktiskt ingen nackdel att det tar lång tid, säger Birgitta Elfström.

Turism kan vara en drivkraft

Världsarvskonventionen balanserar mellan att vara en garant för bevarande  och den utveckling som många aktörer traktar efter. En världsarvsutnämning kan till exempel driva turism och annan utveckling. Det konstaterar Jan Turtinen, etnolog, vars avhandling handlade om hur världsarv kommer till.

– Min ingång var världsarv som ett exempel på internationella organisationers ökande betydelse inom natur- och kulturmiljövården. Jag tittade på hur världsarven kommer till i spänningsfältet mellan främst ekonomiska, politiska och bevarandemässiga intressen, säger Jan Turtinen, som tidigare arbetat med Världsarvskonventionen på Riksantikvarieämbetet och idag är utredare på Statens historiska museer.

Mot bakgrund av det stora intresset för konventionen och den allt längre världsarvslistan är lätt att få intrycket att konventionsarbetet drivs av viljan att bevara särskilt värdefulla platser, att Unesco fått brett gehör för tanken att det finns natur- och kulturarv som är så värdefulla att de utgör mänsklighetens gemensamma arv som ska bevaras. Det stämmer förvisso, enligt Jan Turtinen.

– Men lika viktigt kan vara att dra nytta av världsarvsstatusen också för andra syften. De är också drivkrafter i processen och en förutsättning för att världsarven överhuvudtaget ska komma till. Statusen sätter platserna på världskartan och förväntas till exempel generera ökad turism. Över tid har andra intressen än bevarandet blivit allt starkare och drivande, säger han.

Nomineringarna hanteras av en kommitté med ledamöter från 21 länder. De byts ut vart fjärde år. Över tid har en förskjutning skett där professionella bedömningar av experter inom natur- och kulturmiljövård får stå tillbaka för diplomati och överenskommelser när kommittén utser nya världsarv, säger Jan Turtinen.

Förändringen drivs av de starka intressen som allt fler ser i världsarvsstatusen, och man vill få med platser på listan snabbt och oavsett vad expertorganen rekommenderar för beslut.

– Sverige satt i kommittén 2007 till 2011. Sverige och många andra länders hållning är att kommitténs beslut ska vila på klara utredningar och professionella bedömningar men den synen delar inte alla länder. De tycker att överenskommelser mellan länder är okej. Legitimiteten anser de ligger främst i att det är konventionens högsta organ, kommittén, som fattar besluten, säger Jan Turtinen.

Ska förvaltas och brukas

Ett världsarv ska skyddas och vårdas kontinuerligt. Det ska förvaltas och brukas så att de kvaliteter som låg till grund för deras kvalificering består. Konventionens grundtanke är att detta inte är något man gör av egenintresse, utan för att värna mänsklighetens gemensamma historia.

I händelse av krig och väpnade konflikter har den typen av hänsyn visat sig väga lätt, konstaterar Jan Turtinen.

– IS förstörde medvetet världsarv, museer och kulturföremål i bland annat Irak. Andra exempel handlar snarare om att man inte bryr sig eller att det händer ändå, men det är inte så att motståndarsidan är angelägna om att skydda kulturarvet. I Ukraina ser vi för närvarande hur man packar in monument för att skydda dem, men det är sällan något anfallaren bryr sig om.

Unesco publicerar årligen en lista över hotade världsarv där många har koppling till just väpnade konflikter. Andra är utsatta för hårt tryck till följd av stadsutveckling, utvinning av naturresurser eller andra anspråk.

2021 förlorade den brittiska hamnstaden Liverpool sin världsarvsstatus. Det föregicks av att stadsledningen i flera år kritiserats av Unescos världsarvskommitté för att man offrat den viktorianska hamnmiljön till förmån för nybyggnation av bostäder och en ny fotbollsarena.

Tidigare har även Elbes dalgång i tyska Dresden och ett naturområde i Oman förlorat sin världsarvsstatus. I Dresden var det till följd av att myndigheterna valde att bygga en bro över floden Elbe i området.

Ska inte vara ett hinder för utveckling

I Sverige har det ibland rapporterats om att Visby riskerat att förlora sin världsarvsstatus till följd av stadsutveckling. Elene Negussie på Riksantikvarieämbetet var själv tidigare världsarvssamordnare för Hansestaden Visby, och tonar ner det larmet.

– Visby har i realiteten aldrig stått nära en så kallad avlistning. Det är en lång process i de fall det sker, i dialog med Unescos världsarvskommitté och dess rådgivande expertorgan. Det finns flera städer som är världsarv, och som är beroende av dynamisk vidareutveckling för att leva vidare. Bara i Sverige har vi utöver Visby bland annat Falun och Karlskrona, säger Elene Negussie.

– Att vara ett världsarv ska inte vara ett hinder för utveckling. Det handlar om att navigera sig fram till vad som är en passande utveckling, där man inte konkurrerar ut det natur- eller kulturarv man har och minskar värdet av det. Det är en viktig lärdom.

När det gäller de mest utsatta världsarven, de som befinner sig i länder som befinner sig i krig eller konflikt, tycker Elene Negussie att det är svårt att säga hur väl konventionen har tjänat som skydd. På andra sätt har konventionen däremot haft en viktig betydelse sedan den trädde i kraft för 50 år sedan, menar hon.

– Världsarvskonventionen sätter fokus på de här platserna, även de mest utsatta. Syftet med konventionens tillkomst var att komma överens om att det finns vissa platser vi gemensamt, i det internationella samfundet, måste slå vakt om. Då måste vi också samverka kring finansiering och expertis. På det viset har konventionen satt fokus på de problem och hinder som finns för att det ska ske, säger Elene Negussie.

Av Jenny Damberg
frilansjournalist