Vem arkiverar barnens digitala kultur?

ESSÄSTAFETT: Digital historieskrivning i en instabil omvärld

Föreställ dig att alla 1950-talets tecknade serier hade försvunnit, gått upp i rök. Snobben, Knasen, Mumin och Åsa-Nisse, alla borta. Kvar fanns bara tidningarnas samtida debatter om seriemediets effekter på ungdomen. Rubriker som ”Vi säljer råhet, grymhet, pornografi till barnungar för att tjäna pengar” (Svenska morgonbladet, 27 februari 1955).

Hur skulle vi idag då tro att 1950-talets tecknade serier faktiskt hade sett ut?

Och om jag ska tala klarspråk: vad kommer framtidens kulturhistoriker tro att vår tids ungdomar faktiskt såg på sina skärmar idag?

Författaren Elin Cullhed skrev en fin text i DN nyligen. Hon sörjer att hennes dotters värld krympt och försvunnit in i mobilen. Cullhed försöker högläsa ”Anne på Grönkulla” med dottern, den bok från barndomen hennes gamla farmor just återvänt till som tröst inför det obevekliga åldrandet, men dottern är ointresserad. Hon får en telefon, och börjar vända sig bort. Synfältsutvidgningen mellan barndom och tonår, förr handledd av böckerna, sker nu på sociala medier.

”Tiktok blev toxiskt, vi såg att vår dotter gled in i en tillvaro där hon helst satt på sängen i ett nedsläckt rum med det enda som lyste framför ögonen en liten skärm”, skriver Cullhed.

Vad, frågar hon sig, kommer dottern ha för urberättelse att återvända till när hon själv nått den ålder då cirkeln snart ska slutas? ”Jag är inte helt på det klara med att de kommer att plocka upp sin gamla Iphone då, och leta fram videoklipp på misslyckad läppkirurgi från Tiktok ur tidernas begynnelse”, skriver hon.

Kunskapsbrist hos vuxna

Man ryser, och, om man har yngre barn än Cullhed, fasar inför vad som komma skall. Men läst ur en bara aningen förskjuten infallsvinkel skildrar hennes text också den djupa kunskapsbristen bland vuxna om vad barn ser och gör på nätet.

Det är en hel vuxenvärlds oro, den hon beskriver. Inklusive dess perspektiv. Bilden är återkommande av ett barn, sett snett ovanifrån, klistrad vid en skärm, men av skärmens innehåll är allt som syns dess blåvita ljus över barnets ansikte. Mer får vi inte se, för in över axeln panorerar kameran sällan. Många är inte ens intresserade. Andra försöker få insyn, men nekas. Att avslöja innehållet på ens skärm för en vuxen har för barn och unga alltid varit behäftat med risken att bli utskälld, föreläst för, utskrattad eller sanktionerad.

Så har vuxenvärlden straffat ut sig, och blivit stående utanför. Förskräckt av sin okunskap, som Cullhed skriver, ”töntigare än den töntigaste megatönten som inte ens kan stava till Pornhub, Musical.ly … nej – Tiktok, Snapchat.”

Mitt ärende är nu inte att rädda Tiktoks ära. Tiktok med sina kinesiska ägare, vars datahantering i bästa fall är dubiös, får klara sig självt, och debatten om huruvida sociala medier är bra eller dåliga för barn i bredare bemärkelse får klara sig utan mig för tillfället. Det jag vill peka på är att det är den debatten som förs i dagspressen, och i förlängningen in i framtidens arkiv. I den debatten finns vuxenvärldens vrede, frustration och oro, men inte underlaget. För det finns på internet. Åtminstone just nu.

Källmaterialet förgås

Internet glömmer aldrig, brukar det sägas. Det är en myt. Jag är född 1989, och det var länge sedan flashfilmer, texter och pixliga jpeg-bilder jag mindes från min barndom började försvinna. Den kontroversiella nätanslagstavlan 4chan var under ett par år på 00-talet källan till i stort sett alla större nätkulturella referenser, och där är själva förmultnandet inbyggt: diskussionstrådarna raderas permanent när de inte varit aktiva på en viss tid. Filmtjänsten Vine, en föregångare till Tiktok som lades ner 2017, hann under sina få år bli en kreativ kärnreaktor med inflytande långt utöver sin egen domän. Det finns inte längre något centralt arkiv för filmklippen därifrån.

Referensnätets trådar torkar ut och försvinner. Det är själva källmaterialet som förgås. Kvar finns våra tolkningar, och de är inte alltid så träffsäkra.

Med jämna mellanrum briserar medierna i moralpanik. Momo challenge, Squid Game-lekarna, tafsardagen – googla något av dessa ord och lägg till ”varnar” så hittar du dess uttryck. De  var trender som skulle driva våra barn till självmord, våld och sexuella trakasserier. Så sades det åtminstone, ända tills någon började fråga hur vi egentligen visste det, och det då visade sig att det mest var bland vuxna de där ryktena gick.

En annan illustration kunde vara den heta debatten om nyutgåvorna Roald Dahls böcker, där vissa ord och formuleringar bytts ut och förändrats för att, som man menade, harmonisera mer med samtiden. Nyutgåvorna var inte aktuella för Sverige, men ändå ägnades spaltmeter här åt att bråka om dem. Sedan tog debatten slut och så även samtalet om barnkultur i sin helhet, som Patrik Lundberg noterade i DN.

”Det verkar för de flesta bara vara viktigt så länge frågan gäller något man kan bråka om, gärna med koppling till egna barndomsminnen”, skrev han.

De vuxnas tolkningar hittar in i arkiven

Det är detta som hittar in i arkiven. ”Misslyckad läppkirurgi”, för att återigen citera vad Elin Cullhed oroar sig för ska bli fundamentet i hennes dotters barndom. Visst, sådan finns på Tikok. Men det är det sämsta som finns där. Själva poängen med ”Anne på Grönkulla” var väl att det var det bästa som fanns i litteraturen. Jämförelsen haltar, som om man sade att folk mådde bättre förr för att det inte fanns fetma.

Man skulle lika gärna skulle jämföra ”Anne på Grönkulla” med det motstånd som Lisa Ehlin, doktor i digital kultur, pekar på i en essä i Arbetet: publiceringarna på Tiktok som hävdar sig mot samhällets stränga blick på kvinnor. ”För till skillnad från modemagasinen, husmorsfilmerna och skönhetsreklamerna i traditionell massmedia som så många av Tiktoks skönhetsvideor bygger på, kan kvinnorna svara här”, som Ehlin skriver.

Men hur många av dessa svar bevaras?

I ett tidigare inlägg i Riksantikvarieämbetets essästafett har historieprofessorn Dick Harrison berättat om sin upplevelse av att löpa gatlopp för att ha stått för en impopulär historieskrivning. ”Väl att märka hade ingen av belackarna läst mina böcker”, skriver han, och lyfter den illavarslande trenden att inte sätta sig in i forskning innan man kritiserar den.

Tillåt mig låna hans oro och omsätta den på ett ännu större plan. Om vi inte hittar en strategi för att belysa och bevara den kultur som barn faktiskt bygger och lever i på sociala medier kommer framtidens forskare bara ha de vuxnas bild av den att utgå ifrån.

—–
Jack Werner är journalist och debattör. Han skriver bland annat om källkritik och var en av personerna bakom Viralgranskaren.
Det här är del fem i Omvärld & insikts essästafett på temat digital historieskrivning i en instabil omvärld.