Vetenskap och gissningar väcker forntiden till liv

Hon är 16 år, men också nästan 3 500 år gammal. Den danska bronsålderslämningen Egtvedflickan är både välbekant och omdiskuterad i hemlandet. Men att så lite av hennes kropp är bevarad har gjort att många bara passerar den milt belysta glasmontern på Nationalmuseet i Köpenhamn, där hon vilar i sin ekstockskista. Kvar finns det axellånga blonda håret, tandemalj, naglar, lite hud och en mindre bit av hjärnan. Det gör också hennes kläder – en starkt bidragande orsak till hennes postuma genomslag. Vi ska återkomma till det. Men nu hörs något inifrån rummet.

– Hej! Hallå.

En blond flicka, någonstans i de senare tonåren, blickar mot besökaren från en skärm bredvid montern.

– Det är jag som är Egtvedflickan. Kanske har du hört talas om mig, säger hon.

– Du kan se det som finns kvar av mig i kistan här bredvid.

En skolklass med 5–6-åringar som var på väg genom salen har stannat upp. De sugs nästintill mangrant mot skärmen och tittar, tysta, på introduktionen. När filmen är slut samlas de runt montern, där lärarna berättar mer om de smycken och kammar Egtvedflickan fick med sig när hon begravdes.

Vetenskap och välgrundade gissningar

Nationalmuseets digitala presentation av Egtvedflickan, Egtvedpigen på danska, invigdes i december 2022. Avataren är skapad av forskare från museet i samarbete med utvecklare och 3D-konstnärer i programmet Metahuman. Sloveniens Nationalmuseum har använt motsvarande teknik för att skapa en neandertalaravatar, men annars har Metahuman främst använts för kostnadskrävande produktioner av datorspel och långfilm.

Omkring 30 till 40 procent av gestaltningen är vetenskapligt belagd. I övrigt har man fått utgå från välgrundade gissningar. När det gäller hudtyp, ansiktsdrag och ögonfärg har man tagit hjälp av sådant man känner till från platsen eller andra fynd. Egtvedflickan har exempelvis fått en lätt solbränna. Hallonfrön i flickans mage och en torkad blomma som klämts mellan kista och lock indikerar att hon har blivit begravd sommartid. Analyser av hennes hår tyder på att hon under senare delen av livet varit sjuk eller hungrig i perioder. Därför har hon svaga röda linjer under ögonen.

Metahuman-tekniken har applicerats på en film där en skådespelare läser det manus Egtvedflickan pratar utifrån. Utifrån denna film skapar programmet avatarens mimik.

Mette Boritz, utställningsredaktör, disputerad etnolog och mångårig medarbetare vid Nationalmuseet i Köpenhamn, menar att avataren tillför ett viktigt element av redovisad gestaltning.

– Man kan fråga sig: Varför skapa en avatar? Varför inte bara ta skådespelaren direkt? Det är givetvis ett alternativ. Men då fastnar man så lätt på att det är en skådespelare. Vi reagerar på det vi ser, är det en människa? Inte riktigt. Förmedlingsmässigt triggar vi våra besökare att förstå att det inte är hon, men kanske ändå lite hon, genom att använda den här tekniken.

Filmen utgår från föremålen i kistan

Förutom att öka uppmärksamheten för Egtvedfickan på museet är tekniken ett sätt att låta besökarna kuratera sin egen utställningsupplevelse, säger Mette Boritz. När Egtvedflickan presenterat sig kan besökaren klicka sig vidare. I dagsläget finns ett tiotal filmer att välja på, om ämnen som sträcker sig från traktens dåtida ölrecept till smycken och historiska gestaltningar av Egtvedflickan.

Vid flickans fötter ligger ett stycke ulltyg, lindat runt resterna av ett fyra-femårigt barn som kremerats. Var barnet ett brännoffer? Det vet man inte. Inte heller hur kopplingen mellan barnet och Egtvedflickan såg ut. I varje klipp har Mette Boritz vinnlagt sig om att koppla det som sägs på skärmen till kistan, det besökaren kan se med egna ögon, berättar hon.

– Risken är annars att man bara tittar på skärmen.

När Egtvedflickan hittades av en bonde i färd med att gräva undan en gravhög på sin åker 1921 kom hon att få speciell betydelse i Danmark. Året dessförinnan hade området Nordslesvig efter en folkomröstning blivit danskt, efter en period av tyskt styre.

Högerkonservativa ifrågasatte tolkning

Något DNA har inte kunnat utvinnas, däremot har man kunnat genomföra en strontiumanalys av hennes tänder. Hur de rönen ska tolkas är omtvistat. Enligt Nationalmuseets forskare, och flera andra, är det mest troliga att hon invandrat från en annan plats, troligtvis någonstans i Tyskland. De som bestrider det menar att strontiumvärdena kan påverkas av flera faktorer och att det mest troliga är att hon vuxit upp i närområdet.

Den vetenskapliga debatten plockades upp även i det vidare politiska samtalet, berättar Mette Boritz. Högerkonservativa röster ifrågasatte motiven bakom forskningen och tolkningen av rönen: ”Ska ni göra Egtvedflickan också till en invandrare nu?”

Att just Egtvedflickan har blivit så känd bland de danska bronsåldersfynden har även att göra med hennes klädsel. Den välbevarade dräkten består av en kortärmad tröja i ljusbrunt ullgarn och en kjol av tvinnade ulltrådar. Tröjan är kort, vad som i dag kallas en magtröja, och kjolen knappast heltäckande. Det har föranlett teorier om vem om hon var: Var hon en dansare under de religiösa riter som finns dokumenterade i andra bronsålderkällor?

Varje period har sin version av Egtvedflickan

Det har också ifrågasatts om hon verkligen kan ha varit så lättklädd. Ett av de valbara filmklippen på skärmen redogör för olika tiders tolkningar av Egtvedflickan. I en illustration utförd inte långt efter det att hon återfanns har hon försetts med fotsid underkjol.

– Varje period har sin version av Egtvedflickan. Frisyren ändras med tidens mode. Någon kommer att tycka att det vi har gjort är för mycket fantasi. Men man kan kanske också ha lättare att identifiera sig med henne? Det gäller särskilt våra unga besökare, som också känner sig hemma med tekniken, säger Mette Boritz.

Inte bara hur hon ser ut, utan även hur hon ska tala har varit en fråga utifrån det faktum att det är en person som levde för 3 500 år sedan besökaren möter.

– Ska hon prata forndanska? Jyskdialekt, från området där hon blev funnen? Ska hon bryta på tyska? Vi landade i riksdanska. Allt annat blev för konstigt. Hon pratar en modern och ungdomlig riksdanska, men utan slang eller liknande.

– Har du hört talas om kedsomhedsknapperne?, frågar Mette Boritz när vi rör oss vidare genom museet. Inte det?

Hon leder vägen mot en utställningshall där en S:t Göran och draken-skultpur i trä står i halvdunkel. Något som ser ut som ett stort batteri får en touch och det brölar till. Draken och ryttaren får färg, vrål och bröl, och så börjar blodet rinna ner utmed podiet.

Kedsomhet kan översättas med långtråkighet. Knapparna lanserades 2018 för att liva upp museibesöket för barn. Bland de övriga artefakter som kan belysas finns ”Danmarks äldsta hundbajs”, med 9 000 år på nacken.

Eftersom det är dyrt att ta fram nya utställningar arbetar museet i gengäld kontinuerligt med att tillföra material till det man redan visar, berättar Mette Boritz. Egtvedflickans avatar är det senaste exemplet på detta. Efter knappt två månaders bruk är det för tidigt att uttyda något mönster i besökarnas interaktion med avataren och de övriga filmerna, men på sikt kommer användardata från skärmen att kunna analyseras av museet.

– På skärmen kan vi enkelt lägga till nya filmer när ny forskning blir känd. Vi ska undersöka hur det här upplägget fungerar och om det är något vi kan använda i fler utställningar, säger Mette Boritz.

Vit cromagnon-man skulle varit mörkhyad

Bronsåldern ligger några tusen år bakom oss. Längre bak än så i historiens backspegel blir våra förfäder än suddigare. På Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm är Lars Werdelin, professor i paleontologi, ansvarig för utställningen Den mänskliga resan. Detta trots att hans egentliga specialintresse är rovdjur, ”de som åt våra förfäder”.

Utställningen producerades 2008 och uppdaterades 2021. Då hade ny kunskap tillkommit. Bland annat stod det klart att den cromagnon-man som befinner sig på jakt i en av montrarna egentligen ska vara mörkhyad.

– 2008 trodde man fortfarande att människan kom från Afrika och ganska snabbt blev vit. Nu har vi genetiska belägg för att människan även på våra breddgrader var mörkhyad fram till någon gång efter den senaste istiden, säger Lars Werdelin.

– Neandertalarna blev ljushyade tidigare. Men Herr Cro Magnon här, som är 30 000 år, var definitivt mörkhyad.

Att byta ut eller åtgärda hudfärgen vore för dyrt, kostnaden för en ny figur ligger långt utanför utställningsbudgeten. I stället har texten bytts ut för att redogöra för det aktuella forskningsläget.

Lars Werdelin leder vägen till sitt kontor, där mängden böcker, papper, lådor och prylar för tankarna till Jan Lööfs illustrationer av excentriska forskartillhåll. Han letar fram ett par böcker som visar hur förmänniskor och neandertalare framställs på museer i dag.

Människo- och neandertalskulpturerna på Naturhistoriska är skapade av den franska skulptören Elisabeth Daynès. Hon är en av världens få etablerade paleokonstnärer. Totalt sett rör det sig inte om mer än en handfull personer som delar på uppdragen för de flesta museigestaltningar av människans tidiga historia. De nederländska bröderna Kennis, Daynès, amerikanen John Gurche.

Konst i första hand

– Bara genom att titta på några få exempel blir det tydligt hur subjektivt det är hur en neandertalare kan tänkas ha sett ut. Det är viktigt att komma ihåg att det är konst i första hand, och en vetenskaplig presentation i andra hand. Det finns alltid ett gap mellan fakta och gestaltning, säger Lars Werdelin.

Personligen skulle Lars Werdelin föredra att inte ha några rekonstruktioner alls. Som disputerad paleontolog säger ett skelett honom mer än en konstnärlig tolkning av en presumtiv neandertalare. Men för den stora museipublik, inte minst barn, som besöker museet är utgångsläget ett annat.

– Vi kan hänga mycket vetenskap på de här figurerna. De tjänar som ett slags fokus för berättelsen om människan uttåg från Afrika. Vi kan visa redskap och berätta hur de levde.

Rekonstruktioner, eller konstruktioner, av förmänniskor har en begränsad livslängd, konstaterar Lars Werdelin. De skulpturer av neandertalare som visades på museet innan dagens utställning håller exempelvis inte längre måttet, berättar han.

Lars Werdelin går snart i pension. Då planerar han att skriva en vetenskaplig artikel utifrån hur människans utveckling har beskrivits i svenskspråkig litteratur, han har byggt upp en närmast komplett samling i ämnet. En av de äldsta böckerna på svenska är från 1905. Då kände man till homo sapiens, homo erectus och neandertalare.

– Då var skillnaden grupperna emellan tydligare accentuerad. De var vildar, ”vi” var civiliserade. En stor del av den tidiga utgivningen är inte alls illustrerad och i de fall den är det porträtteras en typisk grottmänniska. På 1970-talet dök det upp kolorerade bilder och under de senaste 50 åren har rörelsen gått mot mer bild och mindre text.

Alla färgar historien med sin egen blick

Det är lätt att tänka att vi i dag är mer civiliserade i vår syn på tidiga människor och neandertalare än vad man var för hundra år sedan. Men alla färgar historien med sin egen blick. Ett aktuellt exempel på hur rådande ideal påverkar framställningen av förgången tid är dagens tolkning av så kallad paleokost, säger Lars Werdelin.

– Tandsten hos neandertalare påvisar spår av cerealier, samtidigt som vi vet att de hettade upp livsmedel. Vad händer om man hettar upp spannmål? Det blir gröt. Alla tvärsäkra påståenden om att de bara skulle ha ätit kött, nötter och bär, de faller.

Kunskapen om tidigare människor och förmänniskor växer, inte minst tack vare de framsteg som skett inom genetik och andra bestämningsmetoder. Det innebär att det går att urskilja en evolution eller utvecklingslinje även inom återgivande av våra förfäder.

Men det är fortfarande mycket vi inte känner till. Och det vi vet, det kan ha betytt något helt annat än vad vi tror. Lars Werdelin tar ytterligare ett exempel: Utfördes de tidiga grottmålningar som föreställer kvinnliga kön och fylliga kvinnokroppar för att främja och hylla fruktbarhet? Det menar vissa. Eller var de, som andra menar, helt enkelt sin tids ungdomliga graffiti? Det kan vi inte veta.

– Vi vet mycket, men det finns också många möjliga tolkningar av det vi vet, säger Lars Werdelin.

—–
Av Jenny Damberg
frilansskribent