”Vi riskerar att förlora vår betydelse i samhället”
I ett av de mer omtalade inslagen på det digitala museimötet, som hölls i september, höjde Karin Nilsson, avdelningschef på Statens historiska museer, ett varningens finger för att digitaliseringen går för långsamt inom museisektorn. ”Jag var inte riktigt beredd på att det skulle bli så starka reaktioner”, säger hon.
”Året är 2020 och vi befinner oss på ett digitalt museimöte som handlar om digitala saker. Finns det någon annan sektor som fortfarande pratar om digitalt som en särart? Jag vet inte säkert, men jag tror inte det.”
Så inledde Karin Nilsson, chef för avdelningen för kommunikation och digitalisering på Statens historiska museer, sitt anförande under det digitala museimötet i september.
Det var ett tal som manade till både självrannsakan och handling och som uppmanade museerna att ta det stora språng som digitaliseringen kräver. ”Vi ser fortfarande det digitala som något särskilt, som något avvikande. Som en egen gren, en egen kompetensprofil”, sade hon.
Några dagar innan museimötet bestämde hon sig för ämnet.
– Vi hade en diskussion bland kollegor på andra större institutioner, det var Riksarkivet, Digisam, och några andra, som handlade om samordning i digitaliseringsfrågor. Vi diskuterade vad olika begrepp betyder, och hur vi ska skapa samordningsgrupper inom olika frågor. Det räcker inte, vi har provat det där tillräckligt, hade det funkat så hade vi sett resultat av det. Jag har jobbat med digitala frågor i många år. Häromdagen hittade jag min första rapport om digitalisering som jag skrev för tjugo år sedan när jag var nyutexaminerad. På den tiden trodde jag att det här skulle gå att fixa snabbt. Men nu är jag skrämd över att hur kort väg vi kommit. Så jag kände att jag ville förmedla något annat än bara ”allt kommer att gå bra om vi jobbar tillsammans”.
Vad fick du för reaktioner?
– Det blev starka reaktioner, jag var inte riktigt beredd på det. Någon dag innan skickade jag det till några kollegor och frågade ”kan jag säga det här?”. Jag fick svaret ”eftersom du frågar så är du osäker”. Och ja, det är nervöst att säga något som bryter av. Jag fick flera mejl direkt efteråt. Många tyckte att det var bra, men några tyckte att det var direkt dåligt.
Det här med att museisektorn pratar om det digitala som en särart på ett sätt som andra sektorer inte gör, betyder det att museernas utmaningar större än andras?
– Nej, det är en kulturfråga. ”Det finns visst en massa andra branscher som har samma problem”, fick jag höra efteråt. Men det är branscher inom samma kultursegment. Museibranschen är i sig konservativ, den är av naturen trögflytande, vi arbetar med att bevara och konservera. Men det går inte att bli helt obsolet för den sakens skull.
Hur kan museerna göra för att höja den digitala kompetensen – och även det digitala engagemanget – bland sina medarbetare?
– Det hänger på ledarskapet. Man behöver bestämma på högsta chefsnivå att ens organisation ska vara aktuell i samhället. Gör man det och sätter besökaren i centrum, och tänker att det handlar om att förvalta offentliga medel, då följer det av sig själv. Högsta ledning behöver vilja förändring. Man får anstränga sig lite mer, vi är inte tillräckligt bra.
Hur ska museerna göra för att hitta rätt digital kompetens?
– Den finns överallt i samhället. Centralmuseernas samarbetsråd har gjort en kartläggning av kompetens, det är skrämmande läsning. När ”digital kompetens” omnämns låter det som om det vore ett hologram. Behovet av kompetens går igenom allting, så det gäller att söka så brett som möjligt. Det funkar inte att översätta det analoga till något digitalt rakt av, utan att ta vara på digitaliseringens möjligheter. Vi måste lära oss det.”
För ett mindre museum med begränsade resurser, vilket är det första steget man ska ta mot det stora språng som du efterlyser?
– Det första man behöver göra är att tänka större och höja blicken. Museer har så olika förutsättningar sett till finansiering och uppdrag, men jag tror att man behöver samarbeta mer mellan museer. Att försöka tänka större, fråga människor, försöka sätta sig in i vad samhället behöver av museerna. Lyssna mer, använda sin empati. Jag har jobbat med en chef som medvetet gjorde en stor kompetensväxling. När det blev pensionsavgångar tog han in personer som kunde verksamhetsutveckla. Men då måste man ha en vision och tanke, det är inget som sker av sig själv.
Hur mycket har den digitala utvecklingen inom museisektorn påskyndats av coronapandemin?
– Många har förstått man behöver förnya sig. Livrustkammaren fick kulturarvspriset för sin anpassning under corona, både Livrustkammaren och Hallwylska museet har gjort bra anpassningar för att göra visningarna lite bättre. Hallwylska har utvecklat ett skolprogram där man kan ringa och prata med dåtiden. På så sätt använder man avståndet till sin fördel istället för att kompensera, det är bättre än att bara agera kompensatoriskt.
”Vi behöver se det digitala som normal museiverksamhet”, säger du i ditt tal. Hur långt har vi dit, bedömer du?
– Om vi inte ser det som normalt vid 2025, då finns den risk att vi inte spelar någon roll i samhället längre.
Här kan du läsa Karin Nilssons anförande under det digitala museimötet.
